Filosofi vs tro

Jag gillar att drömma, tänka och filosofera. Det är lite av mina nöjen i livet, och ibland att dela det med andra. Delad glädje, dubbel glädje, you know.

Filosofi och filosoferande är något jag samtidigt förknippar med en hel del osäkerhet och funderande i det oändliga, utan att riktigt komma fram till något absolut, någon egentlig sanning. Jag gillar ju att man inte bara enkelt accepterar allt som fakta för att det någon säger verkar troligt utan att faktiskt själv tänka, våga ifrågasätta och söka efter sanningen. Men om hela filosoferandet blir en enda lång sökning som inte leder någonvart, som inte för en framåt eller till en destination på något sätt, så känns det som många trådar lämnas lösa utan att man finner någon direkt riktning. Jag vill inte för evigt vara en sökare, för den som söker han finner ju. Det beror givetvis på vad det handlar om, hur viktigt det är att man faktiskt finner ett svar på en fråga. Ibland behövs ju inte det. Man kan nöja sig med olika utgångar i en särskild fråga, och liksom finna frid i det. För mig personligen finns det dock en del saker som jag tycker är viktiga att kunna fastslå, att finna trygghet i och tro på. Tro är nämligen inte en vag osäkerhet, som kanske är så eller så. Utan som Bibeln säger, en övertygelse om något man inte kan se. Alltså, jag behöver inte kunna se det med mina fysiska ögon eller ta på det med mina händer för att kunna tro på det. För att kunna ha visshet.

Jag menar dock INTE att det är farligt att tvivla, eller att det behöver vara dåligt. En av Jesu lärjungar, Tomas, tvivlade när Jesus hade uppstått från det döda och kom och besökte dem efter att de sörjt hans död i ett antal dagar. Tomas bad om att få se Jesu händer, till och med få känna på hålen i hans händer efter korsfästelsen, för att kunna tro på att det verkligen var Jesus som nu stod framför honom. Jag förstår Tomas, och tror att många av oss skulle agera på samma sätt om vi var i samma situation. Jesus sa dock till Tomas och de andra, att saliga (lyckliga) är de som tror även om de inte ser. Jag tror inte Jesus dömde Tomas för hans tvivel eller såg ner på honom. Men vi som inte haft 'ynnesten' att träffa Jesus IRL, kan trösta oss med Jesu ord. Vi kan vara lyckliga när vi tror fastän vi inte sett honom!

Min tro på Jesus Kristus som Messias Guds Son, är något jag inte vill vara osäker på. Det är trots allt hela grunden för min tro. Det betyder inte att jag inte har tvivlat, haft tankar av tvivel på vem Gud verkligen är osv. Tvivel kan även vara nödvändigt för att vi ska våga gräva lite djupare och ifrågasätta saker. Det behövs ofta lite mod för att våga tvivla på ett konstruktivt sätt.

Sedan tror jag också på en mörk verklighet, att den existerar och att den Onde försöker sända tankar av tvivel och lögner in i våra sinnen, som ska förvirra oss och få oss ur balans. Som vill få oss att tvivla på Sanningen, och på så sätt mista vår tro och trygghet i Gud. Det var ju vad som skedde i lustgården när ormen-satan lurade Adam och Eva att Gud hade undanhållit något gott för dem. Det var givetvis inte sant. Men djävulen använder sig alltid av lögn för att få oss att tvivla på sanningen och mista vår tro. Utan tro är vi inte särskilt farliga för mörkret .. tänk på det. Det är vår tro som besegrar världen, säger Bibelns ord i 1 Joh 5:4.

Tro på vadå? Jo, på Jesus Kristus. Vår frälsare. Att han är Guds son och att Gud har uppväckt honom från det döda. Detta är evangelium, korset - en Guds kraft för den som tror, men en dårskap för den som inte tror.

Djävulen vill jag inte lägga något fokus på, men det kan vara bra att veta vad det står om honom i Bibeln. Han kallas där för Lögnens fader. Lögner kan man också tro på! Det blir då en destruktiv kraft som förstör istället för att bygga upp. Den onde vill bara förstöra.. stjäla, slakta och förgöra. Vi kan förstå vilka mörka krafter som är verksamma i världen idag, exempelvis när vi ser och hör om de fruktansvärda IS-krigarna som verkligen gör onda, vidriga gärningar där de går fram som odjur. De är förvillade av lögnen, lögnens fader. Lögnen binder människan, till att tro på det som är ont, och som inte är av Gud. Det värsta är att de tror att de lyder Gud, men vilken gud har de egentligen? Jo, Satan. Men den som söker sanningen ska finna den. Och Sanningen ska göra oss fria. Detta är löften från den Sanne Guden! "Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria." - Joh 8:32, och "Ni skall söka mig och ni ska finna mig, om ni söker mig av hela ert hjärta". - Jer 29:13. Att göra något helhjärtat är delvis att göra något utan tvång.. men det ska jag inte gå in mer på i detta inlägg. :)

För mig är det viktigt att vara trygg i Sanningen, och jag är övertygad om att den finns i den Ende som är verkligt sann, nämligen Jesus Guds Son. Om jag sen inte är helt säker på var jag står i olika frågor, vad jag tror om allt som rör 'teologi' i stort och smått, är inte det farligt. Har jag min trygghet i Honom kan ingenting rubba mig. Står jag på klippan Jesus, är jag stark nog att klara av stormarna som kommer, eftersom Han är min starkhet. Jag litar då inte till min egen styrka och mitt eget förnuft. Kunskapen ska förgå, men Kärleken för evigt bestå... Läror och villoläror finns det tyvärr många av.. men det finns bara EN Jesus Kristus, Jeshua. Halleluja!

Jag vet, en del saftiga ord och 'karameller' att suga på här. . Men jag vill tro att de är av godo. Inte kan vi väl få för mycket av det goda!? :) Det som är verkligt gott menar jag.

Filosofi har sin mening, har sin plats. Men filosofi och alla kloka människotankar skall faktiskt förgå en dag de också. Det tror jag, enligt vad Bibeln säger och som klingar sant i mitt hjärta. Jag tänker osökt på ett av mina favoritställen i Nya Testamentet, 1 Korintierbrevet 13, där det står om Kärleken. Läs gärna det kapitlet.

Så består nu tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken. ~ 1 Kor 13:13