Mysticism

 

Mysticism är en konstellation av distinkta övningar, diskurser, texter, institutioner, traditioner och erfarenheter ämnat för mänsklig förändring definierade med variation i olika traditioner.

Termen "mysticism" har forntida grekiskt ursprung med varierande historiska bestämda betydelser. Skillnad emot det grekiska ordet μυω med betydelsen "att dölja",  "mysticism" hänvisar till bibelns liturgiska, spirituella och kontemplativa dimensionerna av den tidiga medeltida kristendomen. Under den tidiga modernismen växte defintionen av mysticism till att inkludera ett brett område av trosåskådningar och ideologier relaterade till extraordinära erfarenheter och sinnestillstånd. Under modernismen fick mysticismen en begränsad definition med breda tillämpningar där meningen med syftet var att "förenas med den absolute, den oändlige eller Gud." Denna begränsade definition har tillämpats på brett område inom religiösa traditioner och övningar.

 

Sedan 1960-talet har en forskardebatt pågått inom den vetenskapliga forskningen av "mystiska erfarenheter" mellan fleråriga och konstruktionella metoder.

 

Tidig kristendom

I den hellenistiska världen avser mystiken hemliga religiösa ritualer. Användningen av ordet saknade några direkta hänvisningar till den transcendentala. En "mystikos" /mystiker var invigd i en mysteriereligion. I den tidiga kristendomen avser termen "mystikos" till tre dimensioner som senare sammanflätades till bibliska, liturgiska och den spirituella eller kontemplativa.

 

Den bibliska dimensionen refererar till "gömd" eller allegorisk förståelse av skriften.

 

Den liturgiska dimensionen refererar till mysteriet av Eukaristin (den katolska nattvarden som skiljer sig avsevärt från den protestantiska), närvaron av Kristus i nattvarden.

 

Den tredje dimensionen är den kontemplativa och erfarenhetsmässiga kunskapen av Gud. Länken mellan mysticism och visionen av den Gudomlige introducerades av de tidiga kyrkofäderna som använde termen som ett adjektiv såsom i mystisk teologi och mystisk kontemplation.  

 

Medeltida innebörd

Denna trefaldiga innebörd av det "mystiska", fortsatte under medeltiden. Under påverkan av Pseudo-Dionysius Areopagiten den mystiska teologin kom att beteckna utredningen av den allegoriska sanningen i Bibeln. Pseudo-Dionysius 'apofatiska teologi eller "negativ teologi", utövade ett stort inflytande på medeltida klosterandlighet, även om det var mest en manlig religiositet, eftersom kvinnan inte fick studera teologi. Den var trots influerad av Neo-Platonism, och mycket inflytelserik i den österländska ortodoxa kristna teologin. utövade ett stort inflytande på medeltida kloster religiositet,  I den västerländska kristendomen var den motsats till rådande Catapatisk teologi eller "positiv teologi". Den är mest känd idag i västvärlden genom Mäster Eckhart och Johannes av Korset.

 

Tidig modern innebörd

Under 1600 och 1700-talets mysticism blev termen använd som ett substantiv. Detta skifte länkades samman med en ny diskurs, där vetenskap och religion blev åtskilda från varandra. Martin Luther ogillade den allegoriska förståelsen av bibeln och fördömde den mystiska teologin som han menade var mer platonisk än kristen. Det mystiska som innebar att söka efter dolda meningar från texten blev sekulariserad och även förknippad med litteratur i motsats till vetenskap och prosa. Vetenskap var även framstående från religion. I mitten på 1600-talet användes det mystiska alltmer uteslutande inom den religiösa sfären. Religion och naturfilosofi blev separerade från varandra som två åtskillda tillvägagångssätt till upptäckten av den dolda meningen med universum. Den traditionella hagiografin (helgonbiografin) och skrifter av helgon betecknades som "mystiska" skiftade från dygder och mirakler till ovanliga upplevelser och sinnestillstånd och därigenom skapa en nyskapad mystisk tradition. En ny förståelse som utvecklats av det gudomliga som finns i det mänskliga, ett väsen bortom varianterna av religiösa uttryck. 

 

 

Källa: Wikipedia